Ledsen...

Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag skulle kunna börja gråta när som helst. Men jag vet inte varför. Jag känner mig apatisk, orkar inte ta tag i någonting... Jag känner mig bara så ledsen.

Solkatt...

Det är inte bara jag som njöt av soltimmarna i helgen....

Så vackert!

Kallt, halt och nästan omöjligt att vara ute i mer än några minuter... Men så vackert är det...

Och tänk, någonstans där under det vita täcket vilar mina lila rosor och mina klematisar...

Visst längtar man trots allt lite efter vårens grönska...

Aj aj, Bang Bang, ha ha ha

Lilla systersonens kommentar när storebror berättar för mamma och pappa att lillebror slagit den nya pojken på dagis i huvudet...

Aj aj, Bang Bang, ha ha ha ha...

Dessa vilddjur, små monster...

Jag är kär!

Detta lilla livet såg jag här om dagen och direkt kände jag ett starkt HA-behov... Sagt och gjort, han fick följa med hem.
Sambon tittade snett på mig när jag visade honom mitt nyförvärv och undrade om jag var riktigt frisk.
"Klart jag är!"
Den lilla fick sin plats i fönstret och efter några timmar kom sambon:
"Den är rätt fin i alla fall..."

Snön...

Då va det vitt ute igen, lite kluven är jag allt. Å ena sidan blir det rent, ljust och väldigt vackert. Å andra sidan blir det kallt, halt, omständligt och en massa tung skottning. Och i te blir det bättre av att stackars sambon skadat foten och går på kryckor... Mycket tung skottning för mig, både på hemmaplan och på jobb... Men men kroppsarbete har ingen dött av, även om set känns i ryggen

Bilderna nedan är tagna med Iphonen i bilen på väg hem från jobbet. Vitt och fint men dödligt halt och dålig sikt...

Beslut i solnedgången...

Idag har jag gjort något stort. Tagit ett stort kliv. Idag har jag bokat en resa till mig och sambon. Jag har beslutat att jag inte tänker fira min födelsedag och istället ska vi resa bort, inte så långt och inte så länge men för mig är det ett stort steg. Första gången på länge känner jag mig vuxen.

De senaste åren har jag känt att jag inte har haft så mycket att fira men eftersom familjen har velat fira så har jag ställt till med kalas... Men inte nu, inte i år... Istället bär det av ut ur landet!

Detta blir den första resa utomlands vi gör tillsammans under våra åtta år,bara vi två. Så underbart ska det bli... Så Prag...

Here we come!!!!

Min plats?

Var är egentligen min plats i världen? Hur vet jag att jag har hamnat rätt? Vad har jag under mina år presterat som ska få världen att minnas mig när jag inte längre är en del av den? Lite färgkladd på några dukar, en detalj i ett bygge som sakta förfaller när åldern gör att jag inte längre klarar underhållet?

Vem kommer minnas mig?

Någon? Eller kommer jag bli ytterligare en av alla de som faller bort i tidens glömska? Vars liv raderas så att de vore som om de aldrig existerat?

Vem kommer minnas mig?

Vårkänslor...

Sakta men säkert börja det klia i hela kroppen. Den vill jobba, den vill bygga, den vill skapa... Hoppas hoppas att jag kan börja snart igen... Jag vill, jag vill men kan jag verkligen själv?

Snart är det vår!!!

Att tala är silver...

Men att tiga är guld... Ett tänkvärd ordspråk. Många gånger kan det ligga en stor sanning i det, så varför är det så svårt? Att bita ihop och inte säga saker i ögonblickets hetta. Att alltid tänka innan man talar.

Ibland skulle jag bara vilja skrika, vråla, bråka och gråta ut allt som finns inom mig. Men är man upplärd med att tiga är guld så tiger man fint, även om man inombords håller på att rasa ihop...

En munkavle som sitter hårt, ett hand över min mun...